Ett Inrutat Liv

 

Idag för exakt 19 år sedan låg jag i ett varmt bad i ett badkar i Lund. Där hade jag legat ungefär i en timme vid det här laget, och jag låg nog kvar där tills efter midnatt någon gång, innan en sköterska sa att jag kanske skulle gå upp ur badet. Tiden hade gått otroligt snabbt och jag blev väldigt förvånad när hon berättade för mig vad klockan var. Jag trodde jag hade legat där i typ en halvtimme eller så.

 

Det började väl egentligen på morgonen. Det var lördag och jag vaknade rätt tidigt av att det gjorde ont i magen. Jag hade planerat att åka in till Lund för att kolla mitt blodtryck om det fortfarande var för högt. Det var vad vi hade kommit överens om. Så innan lunch ringde jag taxi och beställde en sjukresa in till Lund. Det blev värre med magen och min mamma kom och passade mina döttrar som var 6 och 3 år gamla då. Taxin kom och vi åkte in till Lund.

 

Där bestämde de sig för att låta mig stanna kvar eftersom jag var själv och att det hade bara varit struligt för mig att åka fram och tillbaka. Det var faktiskt rätt skönt. Ensamstående till två döttrar och ha en lördag eftermiddag för mig själv, det var ju rena rama lyxen. Jag satt och tittade på tv mest. Det var lugnt och skönt. Jag var också uppe och gick runt lite i korridorerna. Inte mycket som hände. Åt lite mat, tittade mer på tv. Tills de kom och frågade om jag ville bada. Och det ville jag.

 

När jag väl kom ur badet, då märkte jag hur det hade intensifierat. Ofattbart att jag inte kände något när jag låg i det varma vattnet. Då gick det fort. Jag var ju själv, och för att jag inte skulle känna mig så ensam, så satte de en läkarkandidat hos mig. Helt ok! Det var hans första förlossning. Och när min son väl kom ut, då var läkarkandidaten hur glad som helst. Han bar runt på min son, klippte navelsträngen, fotograferade. Han var helt tagen av situationen. Han var väldigt tacksam att han hade fått vara med under min sons förlossning. Lite konstigt kändes det dock. Han var 25 år och snart läkare. Och jag var 30 år och hade ingen riktig utbildning. Men tre barn hade jag!

 

Min son föddes den 20 april 1997 kl 05:46 en söndagsmorgon. Mitt lilla knyte. Han vägde 3420 g och var 51 cm lång. Precis lagom!

 

Under dagen kom min mamma in med mina döttrar och hälsade på sin lillebror. Min yngre dotter, treåringen, klämde till med ett: "Vilka fina tänder han har!" när hon fick se honom.

 

Första natten blev ett uppvaknande. Han låg i sin säng och han skrek nästan hela natten. Jag undrade hur det här skulle gå, själv med två små flickor därhemma, och en liten som inte ville sova. Nästa natt provade jag att ha honom liggandes på min arm i min säng. Det var lite jobbigt, för jag fick ju ligga alldeles blick stilla. Men det funkade! Han sov hela natten. En dag gammal och sover en hel natt! Otroligt! Och jag fick sova också.

 

Nu var det tisdag och min mamma kom in igen tillsammans med mina döttrar. Idag skulle vi åka hem. Och det var att åka med tåget. På kvällen snöade det, typiskt aprilväder! Det tog lång tid, men vi kom hem.

 

På natten låg min son och sov på min arm igen, och han sov hela natten igenom. Detta fortsatte jag med hela tiden. Han vaknade ungefär var fjärde eller var femte natt, en gång på natten. Och jag fick sova. Jag ska skatta mig lycklig att jag hade det väldligt lätt med honom när jag nu var själv med mina barn. Det varade dock bara i fem månader, tills han fick sin första öroninflammation. Men det får jag blogga om en annan dag.

 

Och snart om en timme är det 19 år sen min älskade son kom till världen.

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE SON!