Ett Inrutat Liv

Typ tio meter från vårt nuvarande boende. Tvärs över gatan. Skylten. Ett radhus. Som vi trodde skulle bli vårt. Fast ändå inte.

 

Vår lille son, tre år gammal, började på ett dagis när han var 13 månader. På en annan del i vår stad. Och vi flyttade dit nära det dagiset. Sen för ett år sedan, fick då äntligen dagiset möjlighet att utöka, men det innebar att de skulle bygga nytt i en annan del i vår stad. Vad gör man då? Byter dagis? När det nu äntligen började fungera med att lämna honom. När han började känna sig trygg med alla vuxna. När han hade sina kompisar där.

 

Nej, då ville vi flytta med honom dit där de skulle bygga det nya dagiset. Tyvärr försvann ju en del av kompisarna. De han hade lekt med och kännt sig trygg med. Men han hade ju fröknarna och en del av kompisarna. Och vi funderade på om vi skulle flytta till den delen av staden. Efter många funderingar, tankar och diskussioner hit och dit, så bestämde vi oss för att flytta hit där vi nu bor. Visserligen en hyreslägenhet på tredje våningen. Med grannar. Och hiss. Men nybyggt. Igen. Och ett plan. Jag tror det är hela 20 år sen sist. Men så skönt att slippa gå i trappor.

 

Och vår dröm är att kunna köpa ett eget. Visserligen har vi ett hus men det hyr vi ut och kommer inte att flytta tillbaka till. Ett som vi vill sälja, men har kvar det för att inte gå med förlust. Här där vi bor nu, har det byggts en hel massa villor, radhus, lägenheter sedan slutet av 90-talet, så marken börjar typ ta slut. Så vi såg en chans i radhusen över gatan som ska stå färdiga nästa sommar. Om det nu inte hade varit för att man ska ha en massa tur.

 

Idag, den 12 mars, mellan kl 10 och 12, på IKEA-varuhuset fick vi, jag och min man, lämna in en intresseanmälan. Vi bland minst 100 andra intressenter. Hur stor chans har man då? 18 radhus och 180 intressenter, ja, 10% chans, inte mycket med andra ord...

 

Kl 12:05 skulle turordningen börja. Vi hade varit två gånger i Stångby där de hade ett visningsradhus som skulle vara nästan likadant. Tittade och hade oss. Mätte lite. Vi skulle ha svårt att få in vår härliga soffa. Men vilket stort sovrum. Och lite trädgård igen. Men badrummen var lite små. Visst småsaker vi kunde leva med.

 

Vi kom till IKEA lite innan elva, skrev i anmälan, gav den till en av de som höll i det. Hon vek det efter alla konstens regler, stoppade ner det i en låda. Sen gick vi vidare in i varuhuset.

 

Klockan blev 12:05. Dragningen skulle börja. Det var smockat med folk, så vi fick stå och lyssna istället när de ropade upp de olika namnen. Man hörde ett hurra-rop lite här och var. Till slut sa jag till min man. Ska vi gå?

 

Vi hörde inte namnen de ropade upp vid nr 57. Det kändes ovidkommande. Det var ju bara 40 som skulle bli inbjudna till kvällen när val av radhus skulle ske. Och det är bara 18 som får möjlighet att köpa ett radhus. Men det blir inte vi.

 

Så vad händer nu? Jo, hela världen öppnar sig för våra fötter! Vi kan välja och vraka. Vår son ska börja skolan först om två och ett halvt år. Då först kan vi bestämma oss...

 

Så trots allt, även om vi inte "vann" ett radhus, så har vi andra möjligheter!