Dag 29/100 - Ett nytt liv

 
Idag för exakt 19 år sedan låg jag i ett varmt bad i ett badkar i Lund. Där hade jag legat ungefär i en timme vid det här laget, och jag låg nog kvar där tills efter midnatt någon gång, innan en sköterska sa att jag kanske skulle gå upp ur badet. Tiden hade gått otroligt snabbt och jag blev väldigt förvånad när hon berättade för mig vad klockan var. Jag trodde jag hade legat där i typ en halvtimme eller så.
 
Det började väl egentligen på morgonen. Det var lördag och jag vaknade rätt tidigt av att det gjorde ont i magen. Jag hade planerat att åka in till Lund för att kolla mitt blodtryck om det fortfarande var för högt. Det var vad vi hade kommit överens om. Så innan lunch ringde jag taxi och beställde en sjukresa in till Lund. Det blev värre med magen och min mamma kom och passade mina döttrar som var 6 och 3 år gamla då. Taxin kom och vi åkte in till Lund.
 
Där bestämde de sig för att låta mig stanna kvar eftersom jag var själv och att det hade bara varit struligt för mig att åka fram och tillbaka. Det var faktiskt rätt skönt. Ensamstående till två döttrar och ha en lördag eftermiddag för mig själv, det var ju rena rama lyxen. Jag satt och tittade på tv mest. Det var lugnt och skönt. Jag var också uppe och gick runt lite i korridorerna. Inte mycket som hände. Åt lite mat, tittade mer på tv. Tills de kom och frågade om jag ville bada. Och det ville jag.
 
När jag väl kom ur badet, då märkte jag hur det hade intensifierat. Ofattbart att jag inte kände något när jag låg i det varma vattnet. Då gick det fort. Jag var ju själv, och för att jag inte skulle känna mig så ensam, så satte de en läkarkandidat hos mig. Helt ok! Det var hans första förlossning. Och när min son väl kom ut, då var läkarkandidaten hur glad som helst. Han bar runt på min son, klippte navelsträngen, fotograferade. Han var helt tagen av situationen. Han var väldigt tacksam att han hade fått vara med under min sons förlossning. Lite konstigt kändes det dock. Han var 25 år och snart läkare. Och jag var 30 år och hade ingen riktig utbildning. Men tre barn hade jag!
 
Min son föddes den 20 april 1997 kl 05:46 en söndagsmorgon. Mitt lilla knyte. Han vägde 3420 g och var 51 cm lång. Precis lagom!
 
Under dagen kom min mamma in med mina döttrar och hälsade på sin lillebror. Min yngre dotter, treåringen, klämde till med ett: "Vilka fina tänder han har!" när hon fick se honom.
 
Första natten blev ett uppvaknande. Han låg i sin säng och han skrek nästan hela natten. Jag undrade hur det här skulle gå, själv med två små flickor därhemma, och en liten som inte ville sova. Nästa natt provade jag att ha honom liggandes på min arm i min säng. Det var lite jobbigt, för jag fick ju ligga alldeles blick stilla. Men det funkade! Han sov hela natten. En dag gammal och sover en hel natt! Otroligt! Och jag fick sova också.
 
Nu var det tisdag och min mamma kom in igen tillsammans med mina döttrar. Idag skulle vi åka hem. Och det var att åka med tåget. På kvällen snöade det, typiskt aprilväder! Det tog lång tid, men vi kom hem.
 
På natten låg min son och sov på min arm igen, och han sov hela natten igenom. Detta fortsatte jag med hela tiden. Han vaknade ungefär var fjärde eller var femte natt, en gång på natten. Och jag fick sova. Jag ska skatta mig lycklig att jag hade det väldligt lätt med honom när jag nu var själv med mina barn. Det varade dock bara i fem månader, tills han fick sin första öroninflammation. Men det får jag blogga om en annan dag.
 
Och snart om en timme är det 19 år sen min älskade son kom till världen.
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE SON! 
 
 
#blogg100 | | Kommentera |

Dag 28/100 - Jane Eyre

Nathalie Sundelin och Joakim Gräns spelar rollerna som Jane Eyre och Mr Rochester i teaterpjäsen med samma kvinnonamn, på Intiman i Malmö.
 
I fredags spenderade jag kvällen med min kära dotter. Först gick vi och åt på en grekisk restaurang, det blev kyckling, potatisklyftor och tsatziki. Det smakade helt ok!
 
Efteråt var det dags för dramatiseringen av Jane Eyre på Intiman, som ligger bakom Operan. En liten teater med 204 platser fördelat på nio rader. En väldigt gemytlig och gammal scen.
 
När vi kommer in, är scenen i dunkelt sken, och ger en inlevelse av dysterhet och vemod, precis som jag känner mig efter min sista arbetsdag.
 
Vi, som är bland de första in i salongen, hittar våra platser på rad sex, lagom i mitten. Övriga platser fylls snabbt på av resterande gäster. Under tiden ser vi hur skådespelarna, en efter en, dyker upp till vänster på scenen, vandrar sakta, i tidsenliga kläder, över golvet, stannar till i mitten, vänder sitt ansikte, nästan i slow motion, från oss i publiken, in mot väggen, längst in på scenen, i någon sekund, kanske två, för att sen sakta vända tillbaka det i den riktningen som de vandrade, mot höger sida av scenen, samtidigt som de fortsatte sin vandring ut från scenen. Det kändes som att man drogs in i pjäsens anda, man riktigt kände atmosfären komma krypande, hur dysterheten och vemodigheten sakta gick in i skinnet, för att man skulle förstå hur Jane Eyre verkligen kände sig.
 
Allt medan tiden gick, påmindes jag om små detaljer, där jag till slut förstod att jag hade sett filmatiseringen av Jane Eyre. Att nu få se den på teater var en helt annan upplevelse. Skådespelarna var utomordentliga i sina roller, där de övriga spelade flera olika roller. Dock inte de två redan nämnda.
 
Jag kan varmt rekommendera denna dramatisering som inte lämnar en oberörd, med så bra talanger till skådespelare, gestalta en nästan 200-årig roman skriven av Charlotte Brontë.
 
 
 
 
 
#blogg100 | | Kommentera |

Dag 27/100 - Mellan jobb...

Den sista bilden på mitt skrivbord...
 
Igår jobbade jag min allra sista dag på det företag som varit min arbetsgivare i 9 år, 1 månad och 27 dagar. Det är lång tid och man hinner uppleva mycket under en så lång tid. Dock är det faktiskt inte min längsta anställning jag har haft, den andra varade i 14 år, fast då pluggade jag de sista åren.
 
9 år, 1 månad och 27 dagar, då hinner man träffa en oändlig mängd människor. Alla de som började samma dag som jag, tror vi var runt tio stycken, har slutat för längesen. Och många som redan var anställda då, har också hunnit sluta. Det är faktiskt lite sorgligt, för alla dessa har jag skapat en relation till och många av dem kommer jag aldrig att träffa igen. Även alla som började efter mig och även slutat, är också ute ur mitt liv. Det är trots allt ett sorgearbete i viss mån, när man som jag har varit så länge på en arbetsplats.
 
I mitt avslutningsmail till mina kollegor, skrev jag om händelser som hänt under mina 9 år, 1 månad och 27 dagar, ur ett jobbperspektiv. Men även privat hinner det hända en hel del, framför allt om man har barn.
 
Min äldsta dotter var 16 år när jag började. Hon gick sitt första år på gymnasiet, och för henne har livet utvecklats enormt. Hon tog studenten. Hon var i USA ett år som au pair, där jag var och hälsade på henne två gånger. Hon träffade sin livskamrat, killen som hon gick i samma klass med på högstadiet och var på balen med när de slutade nian. Hon började och slutförde sin examen i ekonomi. Och hon lyckades även göra mig till mormor för snart ett år och åtta månader sen.
 
Min andra dotter var 13 år, och hon bor faktiskt fortfarande hemma, men är på väg ut. Hon har växt enormt från en liten späd flicka till att bli längre än både sin mamma och sin syster. Även hon har lyckats ta studenten. Hon har utvecklats till en utomordentlig duktig fotograf med ett öga för detaljer. Hon har även utvecklats inom både kaninuppfödning och kaninhoppning, hennes största intresse. Och hon har även lyckats att skaffa sig en pojkvän.
 
Min äldste son var 9 år, och han var ju väldigt liten, och nu har han växt till att nästan bli längst i familjen! Han har dock inte hunnit ta studenten, men snart nog! Denne lille pojke med stort intresse för bilar och lego, har nu blivit en stor kille med intresse för datorspel.
 
För mig har det också varit en stor förändring. Nya människor och nya liv. Jag träffade min älskade make och vi fick en liten son. Även om det kommer in nya människor i ens liv, så finns det sådana som aldrig kommer tillbaka heller. Min pappa gick bort, och även min mans mormor.
 
Det hinner hända en hel del och lite till under 9 år, 1 månad och 27 dagar. Så även om jag ser framemot att byta jobb så är det med stort vemod, jag avslutar ett väldigt långt kapitel i mitt liv.
 
 
Upp