Dag 4/100 - Vasaloppet...
Det 92:a vasaloppet har körts idag, som jag kan utläsa det i alla fall. Det började 1922 och det ställdes in 1932 och 1990, allt enligt wikipedia.
9 mils stavande. Det är som att åka skidor mellan Eslöv och Malmö, tur och retur. Det låter inte så långt, tar ju bara typ max en timme fram och tillbaka med bil. Eller... Tydligen gick Markoolio i mål på 12 timmar och 2 minuter i årets lopp. Det ÄR lång tid!
För två och ett halvt år sedan, den 7 september 2013, en lördag, gick Midnattsloppet för första gången i Malmö. Det var en mils springande från starten på Stortorget till målet på Stortorget. Jag sprang det.
Eller jag snarare gick en hel del och sprang lite. Otroligt egentligen att jag kom i mål. Det tog mig hela en timme och 30 minuter! Vilken pärs! Men jag kom i mål. Bara ett par minuter efter mig, kom de sista deltagarna i mål, så min plats, tror jag, var någonstans trea från slutet.
Bara ett år innan hade jag fått mitt fjärde barn, ett planerat akutsnitt, som gjorde att det inte alls var så lätt att komma i form efteråt. Dessutom var jag ju inte ung längre, hela 45 år, så det gjorde sitt till när kroppen tyckte att den inte var redo.
Men sprang gjorde jag. Och gick. Efter första kilometern var jag helt slut i hela kroppen, men jag gav inte upp, det var bara att fortsätta. Men det är lite typiskt mig, att ge mig in i något som jag tänker att, det klarar jag, och sen kan jag ju inte ge upp. Måste bevisa för mig själv att jag kan. Hur dumt är inte det egentligen?
Det otroliga var egentligen att tiden innan när jag skulle löpträna, då sprang jag inte en enda meter. Av någon konstig anledning. Däremot var jag ute och gick flera kilometer ett par gånger i veckan. Jag cyklade också hem från jobbet, vilket var två mil, några gånger. Men sprang, det gjorde jag inte. Hur dumt det nu var!
Min ena dotter var också med. Hon sprang på en timme! Hon sa det efteråt att hon bara sprang och sprang. Hade hon stannat, då hade inte fötterna velat springa igen, så det var bara att springa på. Enormt imponerad var jag över hennes prestation.
Nu ska vi snart börja springa igen, dottern och jag. Löpträna i alla fall. Sen får vi se om vi springer något lopp igen. Det finns ju en hel del som man hade kunnat delta i. En dröm hade varit att springa maraton, men det förblir nog bara en dröm. Förra året när loppet gick i Helsingborg, då var jag, mannen och lille sonen och tittade på det. Otroligt imponerande att se alla dessa löpare.
