Ett Inrutat Liv

Sommaren 1977 gick mot sitt slut. Jag tror att jag hade gått ett par veckor i skolan, i fjärde klass. Det var söndag och min mamma tyckte att jag skulle klippa mitt hår. Jag hade lagom långt hår till axlarna och jag funderade på hur mycket min mamma kunde klippa.

 

Jag pekade med handen där jag tyckte det var en lagom längd. Min mamma frågade flera gånger om jag verkligen skulle klippa mitt hår så kort som till övre kanten på örat. Och jag var envis, det skulle jag. Och hon frågade mig flera gånger också om jag inte skulle ångra mig. Nej, det skulle jag inte, jag ville ha det så kort. Och hon klippte det så kort.

 

Efteråt stod jag framför spegeln och kollade in min nya frisyr. Jag blev helt chockad och tårarna bara rann. Så kort ville jag inte alls att det skulle vara. Varför klippte du det så kort, frågade jag min mamma. Och min mamma sa att hon frågade ju flera gånger, men att jag var väldigt envis i mitt svar till henne.

 

Hela världen rasade. Jag kunde ju inte gå till skolan i den korta frisyren. Det var ju fruktansvärt. Mitt liv var förstört. Jag bara tänkte på hur alla i klassen skulle reagera när jag skulle träffa dem nästa dag.

 

På morgonen kom jag dock på den smarta idén att ta på mig en sjalett. Och det gjorde jag. Aldrig att jag skulle visa mig i min korta frisyr!

 

Mina klasskompisar undrade ju dock varför jag inte ville ta av mig sjaletten när vi var inomhus. Men det struntade jag i. Jag behöll den på, envis som jag var. Och jag gick med denna sjalett i ett par dagar och vi skulle ha gymnastik. Min lärare tyckte ju att jag skulle ta av den, men jag vägrade, så han lät mig faktiskt ha den på mig. Efteråt har jag fått höra att han tyckte så synd om mig.

 

Veckorna gick, och håret växte enormt sakta. Och jag ville ju inte ta av den. Det var ju sjukt skämmigt att visa mig nu när jag hade haft sjaletten på mig alltid. Nån gång tänkte jag väl att det hade ju varit så enkelt att inte alls ta den på mig, men det var så dags då.

 

En dag hände det som absolut inte fick hända. Två killar i klassen drog av mig sjaletten, visserligen bara för att retas, men jag blev panikslagen och låste in mig på toaletten. Jag tyckte det var fruktansvärt förnedrande att visa min frisyr, så där satt jag. Hur länge vet jag inte, men ingen lyckades övertala mig att komma ut. Det slutade med att jag sprang hem när de så småningom gick in på lektion.

 

Om jag sen inte bar sjaletten, det kommer jag inte ihåg, men kanske det var då när dessa två killar drog av den, som kanske blev den där vändpunkten, att jag vågade gå till skolan utan sjaletten.

 

Men jag vet var mina barn har fått sin envishet ifrån. I alla fall inte från mig, för jag har min kvar!