Dag 20/100 - En väldigt pinsam händelse

Jag hade börjat ett nytt jobb. Det var en trainee-plats där jag sedan fick en fast anställning. Efter två månader fick jag även uppdrag för ett stort möbelvaruhus, dvs IKEA. Där skulle vi först ha en del utbildning i deras olika system, om artiklar, inleveranser, kundordrar, etc.
 
Det var olika anställda på mitt företag som höll i de bitarna, och det var personer som hade arbetat med dessa en längre tid. Vi var tre nyanställda som lärde oss "allt" om IKEAs system. Ett av tillfällena var om artiklar.
 
Mannen som pratade om dessa, gick grundligt igenom processerna om artiklarna i varuhuset, om vad som förväntades av oss och annat som hörde artiklarna till.
 
Jag, som är väldigt pratsam ibland, berättade att när jag var singel, då var IKEA mitt andra hem. De andra tittade på mig och lyssnade. Jag fortsatte, det var roligt att gå där och kolla på alla inredningar och möbler, men framför allt berättade jag att deras batterier var faktiskt väldigt bra. Jag förklarade att de hade lång hållbarhet och inte tog slut i första taget.
 
Alla tre kollegorna tittade storögt på mig, och jag fortsatte. Ja, de räcker ju längre än många andra batterier. Ok, svarade han som höll i utbildningen. Ja, det går ju åt många batterier när man har barn. Det är ju många leksaker som behöver batterier.
 
De fortsatte titta på mig, och sen fortsatte han som höll i utbildningen med sitt, att berätta om artiklarna. Det blev en lite tryckt stämning, och jag funderade på om jag inte skulle hållt tyst istället. Typiskt mig!
 
När utbildningen var slut, då gick vi tillbaka till våra arbetsplatser. Jag och tjejen kom först in i rummet, medan utbildaren och killen stannade kvar en stund. Killen hade antagligen någon fråga...
 
Det första tjejen sa till mig när vi kom in i rummet var. "Jennie, det där kan ju misstolkas."
"Vadå?", frågade jag. "Ja, singel och köpa en massa batterier!" svarade hon.
"Vadå?, frågade jag igen, jag hängde inte alls med på vad hon menade. Hon svarade igen: "Singel och har ingen kille, köper en massa batterier!"
"Nä!" svarade jag, när jag förstod vad hon menade. "Det kan man inte alls förstå", menade jag, och bara kände hur pinsamt det helt plötsligt blev. "Det är nog bara du som missförstår mig", sa jag. "Nä, det tror jag inte", svarade hon tillbaka.
 
Precis då kommer killen in i rummet. Jag tittar på honom och han tittar på mig. Och jag ser hur full i skratt han är när han tittar på mig.
 
 
#blogg100 | |
#1 - - Susanne Hultman:

Ha ha, det visste jag inte om dig. (Skrattar så tårarna rinner.)

Upp