Ett Inrutat Liv

Internationella kvinnodagen börjar lida mot sitt slut... Jag tänkte hedra dagen med att skriva lite om min mormor...

 

Min mormor hette Hilda och hon föddes i Finland den 4 juli 1906. Om jag inte minns fel, så föddes hon i norra Finland. Jag har aldrig pratat med henne, trots att jag har träffat henne många gånger. Anledningen? Tja, jag kan inte finska och min mormor kunde inte svenska. Mycket av det som jag vet hände min mormor, har min mamma berättat.

Min mormor träffade en man som hon fick en liten dotter med någon gång på 1920-talet. Då jobbade hon som piga i en familj. Tyvärr ville inte pappan veta av varken min mormor eller sin lilla dotter, så hon fick själv ta hand om sitt lilla barn.

 

Att vara en ogift ensamstående mamma till en liten bebis på 1920-talet var inte lätt. Familjen hon arbetade för, tyckte att de kunde ta hand om barnet, så de bestämde sig för att helt enkelt adoptera min moster. Min mormor hade inte mycket att säga till om det, utan det var bara att finna sig i saker och ting.

 

Ett antal år efter, då träffade min mormor min morfar, och 1932 föddes en andra dotter. Det var min mamma. Under loppet av ett antal år föddes mina två mostrar och tre farbröder. Andra världskriget bröt ut, och även det finska vinterkriget. Min morfar fick rycka in som soldat mot ryssen, och därhemma fanns min mormor med endast två barn. Min mamma, min ena moster och två av mina farbröder fick åka den långa vägen till Sverige som krigsbarn. Min mamma och ena farbrodern hamnade i Skåne, i Röstånga och i Askeröd. Min moster hamnade i Stockholm. Var min andra morbror hamnade, det vet jag inte.

 

Med en man i kriget, fyra barn i Sverige, fick min mormor ta hand om sin lilla kvarvarande familj. Helt plötsligt så försvinner min morfar. Ingen vet var han befinner sig. Det dröjer hela två månader innan han dyker upp hemma i Helsingfors. Då har han vandrat ända från Karelen till Helsingfors. Vad som hände och varför han promenerade, det vet jag inte, och kommer förmodligen aldrig få veta heller...

 

Kriget tar slut och min mamma och hennes syskon kommer tillbaka till Finland. Ytterligare en morbror föds, år 1946. Två år efter då min mamma, som är äldst av hela syskonskaran, är 15 år, insjuknar min morfar i influensa. Tyvärr klarar han inte sig, utan går bort, endast 46 år gammal. Min mormor blir själv med sju barn där den yngste är endast två och ett halvt år.

 

Hur hon klarar det, vet jag inte, men ekonomiskt måste det ha varit svårt att få mat till så många barn.

 

Efter ett antal år, träffar hon en ny man som hon gifter sig med. Tyvärr lever han inte heller länge, så då står hon där själv igen.

 

Min mormor gick bort i maj 1995, bara två månader innan hon skulle fylla 89 år. Hon överlevde min morfar med nästan 50 år, vilket motsvarar hela mitt långa liv. Hade jag vetat vad jag vet idag, då hade jag försökt prata med min mormor och frågat henne om hur hennes liv egentligen var. Alla oberättade historier om hur hon klarade att leva sitt liv utan sina barn och man under en svår tid i livet.