Ett Inrutat Liv

Vi flyttade till vår lägenhet för lite mer än två veckor sedan. Den ligger på tredje våningen av tre. På vår sida. I mitten har huset fyra våningar och på den andra sidan är det fem våningar.

 

Vi valde denna lägenheten för att den har två stora balkonger, och att vi hade en tanke om att vi ville ha dem inglasade så att det blev typ två extra rum. Men tyvärr får vi varken glasa in det eller sätta upp något som skyddar från insyn, regn eller blåst. Så nu har vi två balkonger med staket i metall som är ca en meter högt till ingen nytta.

 

Jag har varit därute två gånger. Båda gångerna med ena foten ute. Och andra inne. Min man har varit ute på den ena balkongen med vår son och tittat ut när jag var nedanför. Det tyckte jag inte alls om. Såg bara framför mig hur balkongen spricker och båda två ramlar ner.

 

Jag har svindel.

 

Det är en fruktansvärd känsla, att helt plötsligt så bär inte benen, de blir som gelé, hjärtat slår dubbelvolter, ibland trippelvolter, kallsvettig, paniken stiger.

 

Första gången jag fick den känslan, var när jag skulle på konferensresa med mitt jobb. Vi skulle åka på kryssning i Medelhavet i tre dagar. Båten skulle utgå från Barcelona. Jag gick med två kolleger i den "tunneln" som ledde fram till båten. Vi pratade och diskuterade om allt möjligt, och när tunneln tog slut, då skulle vi ta höger ut på en reling för att gå på båten.

 

Denna reling var ungefär två till tre meter lång, en hängbro gjord av trä, med ett "staket" av två stora lianer på varsin sida som gick från tunneln till båten. Under bron var det säkert minst 20-40 meter rakt ner i det djupa vattnet.

 

När vi gick där, så var jag allt annat än medveten om denna hängbro, som bara dök upp ifrån ingenstans, där jag, precis innan jag ska ta det första steget ut på bron, bara fryser till i min gång, stannar till och känner en sån fruktansvärd panikångest. Jag kan inte röra mig ur fläcken, för då kommer jag att trilla ner i vattnet.

 

Hur ska jag ta mig över? Jag måste ju över till båten. Men jag kan inte. Benen bär inte, paniken i huvudet blir bara större och större. Jag kommer aldrig att få träffa mina barn igen.

 

Mina två kolleger fattar sig snabbt. Den ene tar min väska, medan den andre låter mig hålla om hans arm, för att han ska leda mig över, där jag blundar för att slippa se mer av stupet. Det fungerar, jag kommer över. Men usch vad jobbigt att få den känslan, som bara flög på mig utan förvarning, på ett sådant sätt som gjorde att jag helt tappade fattningen. Detta hände för snart nio år sedan.

 

Jag har upplevt denna otäcka känsla en gång till i mitt liv för inte så länge sedan, tja, om man tycker att ett år sen inte är så länge sen.

 

Jag skulle på ett möte på mitt jobb i en annan stad där vi har kontor, men det var i ett annat kontor. Vägen dit var inte så farlig, då jag hade andra kolleger med mig. Det kontoret som tillhörde mitt jobb, fanns på femte vångingen, precis utanför hissarna som man tar när man åker dit. Det andra kontoret låg inte där, utan på sjunde våningen, och en bit från hissen.

 

Jag tänkte inte så mycket på det, utan det var när vi skulle åka ner igen. De andra hade redan hunnit gå och där stod jag, och tänkte att det här ska jag klara av. Jag gick ut på "balkongen", och jag hade ungefär tjugo meter till hissdörrarna, där ena sidan dit var en lång vägg, andra sidan med ett stup rakt ner till en restaurang.

 

Jag började gå mot hissarna, men efter ett par meter, känner jag paniken komma, denna fruktansvärda panikångest, med benen som viker sig, där hela "balkongen" långsamt släpper och viker sig, och jag glider sakta neråt, med armarna som försöker hålla mig kvar, medans benen dinglar nerför kanten, och jag hänger med en hårsmån från att trilla rakt ner i restaurangen.

 

Jag har ungefär tio meter kvar till hissarna. Vad ska jag göra? Jag kan inte gå till hissarna, det är för långt bort. Jag trycker mig in till väggen, med magen och ansiktet inåt, går sakta med armarna utåt, som om jag försöker grabba tag i nåt för att hålla mig fast, så att jag inte ska glida neråt.

 

Jag tänker att jag måste ringa på dörren för att någon ska öppna, men det kommer att ta tid för någon att öppna dörren åt mig. Hur ska jag sen göra? Visserligen ligger det ett trapphus precis innan dörren. Kanske att någon kan hjälpa mig dit. Men jag hinner inte ända fram till ringklockan. Plötsligt ser jag en annan hiss, som jag helt hade missat. En varuhus! Jag trycker på knappen för att den ska komma ända upp till sjunde vången. Det tar en evig tid. Tid som jag inte känner att jag har för att kunna stå på en avsats. Men så kommer den, jag dyker in i hissen, och dörrarna stänger sig, Det tar en evighet! Väl därinne, efter att dörrarna har stängts, känner jag mig otroligt tryggt, mellan dessa fyra metallväggar. Inga stup, inga öppna ytor, bara jag mellan fyra väggar, utan fönster.

 

Denna sista ångestattack som jag fick, gjorde att jag inte klarar av några höjder alls numera. Inte ens att kunna stå och titta ut genom ett fönster där jag står inomhus på ett golv. Känslan kommer krypande i benen, som blir som gelé, den rysande känslan i hela kroppen.

 

Så nu övar jag. Var och varannan dag, tänkte jag stå på vår balkong, för att försöka klara av att gå fram till staketet, och titta ner på gatan. Det kommer att ta tid, men jag ska inte ge upp!